Silent all these years

Jag har alltid sett mig själv som en ganska stark person på många sätt och vis. Jag ställer upp för folk så ofta jag kan, försvarar och medlar. Har lyckats stå upp för mig själv i mångt och mycket och bär på ibland väldigt tydliga ledaregenskaper. Jag har gått igenom en del traumatiska företeelser men ler ändå, och jag blir sällan sjuk eller låter mig kuvas av sömnbrist och andra ofördelaktiga tillstånd. Jag känner mig stark och värd.

Men ibland kommer jag att tänka på en av de saker som totalt raserar den där känslan, och det är de facto att jag plockas ned om och om igen. Av folk jag tycker jävligt mycket om. Vad har man för värde då? Jävla svin.

Vi blir väl alla då och då svikna av personer i vår omgivning, men ibland tar saker fan priset. Jag har alltid varit en given hackkyckling, någon man kan trycka ned och behandla illa för att sedan vänta sig att jag skall tycka att det är ok. Och det äckliga är att jag beter mig som om jag verkligen tycker att det är ok!

Jag har alltid varit den i släkten som åsidosatts, både på min mors och min fars sida. Till och med även som riktigt, riktigt liten. Jag har vid något tidigare tillfälle nämnt tidpunkten då min farmors död nalkades, och hon bad om ursäkt på sin dödsbädd för att hon försummat mig. Jag behandlades riktigt svinigt på både farmors och farfars begravning - ett tillfälle då man egentligen som släkt är ämnad att gå ihop och stötta varandra. Men det vet ju många att så är det ju tyvärr inte, om man kollar på alla arvstvister och liknande. Trots alla tårar i unga år och fram till nu p.g.a. ren elakhet och orättvisa så har jag bitit ihop och velat behålla friden med dem jag känner samhörighet och blodsband till.

Jag har alltid avgudat de kompisar som jag står nära, de som har en del av min vardag. Men faktum är att jag fått ta mycket stryk från sådana jag trodde vill mig väl. Saker som fortfarande gör ont. Utfrysning, men absolut inte minst att alltid vara personen vars brister och fel ständigt påpekas och klandras som något smutsigt. Jag har fått be om ursäkt för saker, vilket jag inte är rädd för. Men ibland ber man om ursäkt enbart för att än en gång hålla friden i spel. Det är ett jävligt orättvist spel och jag tror att det står typ 10-0 till deras fördel. Jag har alltid fått förklara mitt beteende till punkt och pricka i många situationer, men när andra sedan begår ungefär samma misstag eller vad det nu skulle kunna röra sig om så är det plötsligt inget att tala om. Jag vet inte hur många gånger jag varit med om det där! Och det är sinnessjukt utav bara helvete.

Och så alla dessa karlar. Jag lyckas enbart få kontakt med sådana som bränner mig. Och det är ibland heller inte ok. Men jag säger inget. Jag säger verkligen ingenting, jag stannar bara upp för mig själv, sitter sömnlös och söndergråten månad efter månad medan de tror att allt verkligen är rättfärdigat och klassikern - "ok". Jo men ja, jag klarar ju mig självfallet. Men hur peachy tror folk egentligen det är att för mig gång på gång önska folk all lycka och medgång, att med en stor fet jävla klump i halsen se personer vända ryggen. Och jag ler. Jag ler alltid för att det är det folk vill, men sedan när ingen ser så gör man det där som så många andra gör av helt fel anledning. Man faller ihop till en ynklig liten jävla pöl av värdelöshet och faktiskt tankar kring många jävligt tråkiga saker. Förmodligen inte fullt så tråkiga saker, men man är verkligen betrådd, sviken, skadad och sårad. Och trodde återigen att den här gången så får det ett annat slut. Man hoppas och hoppas men vem fan orkar leva på enbart hopp nu för tiden? Jag kan inte leva på enbart visioner av något andra har, jag kan inte leva på enbart känslan av att Du mår bra.

Man är själv alltid tillgänglig och redo att ge, och så får man ett finger tillbaka. Eller nej, ännu värre, man får inte ett skit. Jag hade hellre tagit ett finger.

Men varför blir det så här? Varför, om jag nu är så jäkla stark som jag många gånger inbillar mig själv, står jag och tar en jävla massa stryk utan att slå tillbaka eller utan att säga ifrån? Är det så jävla konstigt att man ibland vill be allt och alla att dra åt helvete? Men man gör det inte...för det känns ändå inte som att de skulle reagera. Så varför slösa energi...

Fast visst har jag tänkt om en del. Jag orkar inte längre höra av mig på samma sätt till sådana som hardly don't give a fuck. Seriöst, hädanefter skall jag verkligen införa något i form av "Vill Du ha mig i Ditt liv, visa det". Jag skall i alla fall försöka. Känner man att man inte kan ge mig det, så är det väl bara så. Tough luck, för jag vet att Du/Ni som i sådana fall känner så, lämnar ett ofantligt stort tomrum i mitt hjärta och liv. Jag går säkert under halvt, men samtidigt får det inte vara så här. Såvida man inte är en jävla fitta så förstår man givetvis detta.