Har återigen tappat fotfästet en aning och det är redan vinter i min kropp. Jag klarar mig, min vilja och längtan är mer solida än de flesta andras men jag kan bara inte stänga in mina känslor eller tankar just nu - de utplånar mig. Andetag blir motstånd och jag skulle kunna spendera dagar med ansiktet begravet i händerna.
Allt jag vill är att någon kommer snart och värmer mig, en blick som tydligt talar om för mig att jag inte är ensam mer. Att jag inte, varje dag, behöver gå hem och spendera timmar i lägenheten i fullständig ensamhet för mörkare blir det och jag är rädd. Det enda jag kan göra är att sova, som nu.
Jag måste reda ut saker. "Imorgon".
No comments:
Post a Comment