Går med ansiktet ned mot marken, vill varken ge eller få intryck. Inte just nu. Jag avskyr att möta människors blickar, de jag möter på gatan. Ibland även en nära väns ögon, kanske mest för att jag inte vill att någon skall se vad jag känner, tänker och hur jag behandlar mig själv. Jag är också rädd att minsta lilla intryck skall få mitt hjärta att gå över bristningsgränsen som just nu är så nära, att blodet tränger och sipprar ut från det och förstör allt jag byggt upp.
För jag har byggt upp en ofantlig massa, jag är starkare än någonsin och det är något som bara jag själv vet. Men jag är även mer rädd om det. Vilket gör mig rädd för människor omkring mig men jag kommer väl över det. Vill dock inte att klåpare skall ta ned mig, igen. Även om jag hade kunnat offra en hel del för att få vara med honom, som förundrade mig så jävla mycket, fascinerade och berörde, så är han i L.A. nu och det rimmar riktigt dåligt med verkligheten. Han var bara så himla bra, kanske den bäste. Eller rättare sagt så väcke han mig och fick mig att se saker på att annat sätt. Jag har nog aldrig känt efter så mycket tidigare och kanske har det med en viss mognad att göra. Kanske har jag fuckat upp saker själv tidigare med andra men ändå på något vis gått ur situationen som förlorare.
Nu är det annorlunda. Jag är redo att känna efter mer, och dela saker. Mitt hjärta är fullare och rödare än någonsin. Jag är starkare än någonsin men innan det imploderar för att sedan explodera igen så vill jag känna något tillbaka. För jag känner mig ensam, vilse i en storstad och utanför, nedanför. Prestigelös bland prestigefulla och överflödig bland folk som nöjer sig med att förfalla. Fastän de tror att de stiger i värde. Bildar sina konstellationer, höjer samtyckande vinglasen mot varandra och skrattar falskt och högljutt.
Jag vill inte bli en orkidébrud.
No comments:
Post a Comment