Ljuva helvete

Har verkligen problem med att uttrycka mig nu för tiden. Jag har dragit på mig ett beteende jag inte trivs med, samtidigt som jag gillar det. Jag får mina återfall ibland bara - vill tillbaka till något jag var förut. Vill rycka mig tillbaka, som en ostyrig häst.

Givetvis handlar det om känslor. Jag är inte lika mjäkig, jag försöker att inte längre ligga och krypa för någon. Böna och be, slänga min stolthet åt helvete och alltid (alltid) komma söndersargad ur striden. Ändå vill jag inte dra för mycket åt det hållet. Jag vill känna och jag är fortfarande lika kärlekskrank och vill ha den där tryggheten som någon skulle kunna ge mig. Jag vill inte känna mig som något andrahandsval, eller kanske till och med mindre efterfrågad än så. Jag har känt så ofta och jag går sönder då.

Jag är inne i ett ljuvt helvete just nu. En minikris eller vad man nu skulle kunna kalla det. Känner mig totalt förvirrad med obefintlig verklighetsuppfattning. Har tappat den lilla tro jag har, på människor och det kreativa. Bara tillfälligt, men det känns just nu. Det kändes så påtagligt igår efter gymmet när jag satt med gitarren i min famn i mitt mörka rum, att det är jag för mig själv just nu. Och gitarren, men det når inte ända fram just nu även om gitarren kändes trygg.

Det kanske känns bättre efter kvällens gym- och yogapass och därefter någon öl med fina tjejer. Jag tror det.