One way street

Och så skulle det bli en sådan där dag då världen är jävligt ful och grå. Ångesten sitter i andetagen och varenda liten vrå runt omkring en känns fientlig och hotfull. Ändå söker man efter en kvadratmeter i lägenheten som skänker lite ro om bara för en stund. Lite vila för själen, för oss vars huvud går på högvarv konstant. Dessvärre brukar det bli sängen som tillflyktsort och det brukar inte göra saker bättre direkt. Mat blir oväsentligt, jag tog en tomat vid fyratiden på eftermiddagen.

Jag saknar famnen och lukten av en annan människa. Det gör jag visserligen alltid, men särskilt idag. Skinn och ben att dra mina fingrar över, ett ärligt leende eller tårar - något mänskligt. Någon som bryr sig på riktigt. Någon som jag får bry mig om för just det är en stor saknad i mitt liv. Något som motiverar mig till att fortsätta göra det jag gör och vara det jag är, för jag kan lova att det är oklart. Inget är för givet i en värld som min. Stort, dramatiskt och passionerat däremot.

He's the word of God. If not, God has not spoken.

Något liknande sägs i filmen The Road. Några ord som verkligen fastnade i mig. Det är stort, och jag känner mig desto mindre.