P.

Dessa flytande diamanter som pryder ögat, nattetid. Till Sophie Zelmani och Oh dear...vilket faktiskt inträffade början av sommaren -04, i ett tält på festival. Härliga repeat som påminner en om att...jag borde kunna hantera detta. Hela sommaren -04 utgjordes i stort sett av Oh dear och Shakawkaw på billig skiten mp3-spelare. Fan, sådant vill man bara inte bli påmind om.

Man ser ett namn, refererar till olika bilder, känslointryck och ord. Skriftligt som muntligt. But never face to face.
Allt var ju mitt fel, jag plågas av det än. Vill så gärna säga förlåt, men min tunga krampar, och mitt s.k. förstånd säger att det ändå inte spelar någon roll. Inte nu längre. Vilket får en att känna sig ännu mindre. Men att få någon ned till botten, att få någon att må så dåligt, är nog det fulaste jag någonsin upplevt. Och vill definitivt aldrig vara med om det mer, någonsin. Jag har ända sedan kaosets början verkligen intalat mig själv om att jag kommer att få chansen att gottgöra mitt/mina misstag, men tystnaden säger annat. Jag har även svurit på att försöka ordna upp alla småsaker som liksom tynger mig och kanske andra i min omgivning, nu när jag vart speedad i några veckor, för att sedan få en jämn downhill och även en chans till att lyfta i saker.

Men diamanterna flödar åter en gång fritt, och jag blir ett med saltärr och blodblindhet. De rinner nedför mina pianohänder - och fingrar.

Här, käre Mr. Thåström, kan man varken andas eller älska.

Och med ens känner jag, att jag är bannlyst från nåden ni äter till frukost.