Take me to the water

Jag trevar för tillfället efter vackert. Något vackert att fästa ögonen på för att slippa annat, om så bara för en liten liten stund. Var tog mitt flow vägen? Förmodligen har det bara gömt sig, eller har jag måhända skjutit det ifrån mig då det blev för bra? Även om det inte ens var bra, över huvud taget.
Jag vill inte lamslås totalt, igen. Jag vill verkligen inte, men det känns som att marken jag står på ändå aldrig var så stabil som jag kanske trodde att den hade blivit.

När jag var mindre och hälsade på mina farföräldrar varannan helg för att träffa min far, så var jag expert på det där. Att springa två kilometer från gården ned till den lilla sjön, bära ut årorna och skjuta ut den relativt stora ekan (iaf var den det då, i jämförelse med mig), som en frigörelse när man är ledsen, må kanske ses som en aning udda eller onödigt ansträngande. Särskilt vid en så låg ålder som från åtta år. Men att skjuta båten från land och hoppa i, var nog en av de bästa saker jag någonsin gjort hittills i mitt liv. Därför att varenda gång vid låg ålder som jag kände att marken försvann under fötterna på mig, så gav jag mig ut på vatten, för där flöt jag ju säkert. Och rofyllt. Där kunde jag tänka ifred, sväva omkring fritt som bara ett barn kan, på vattnets sfärer. Och jag plockade näckrosor. (Hur är det nu, är de fridlysta eller inte?) Obefintligt nu, för det är ett vackert tragikomiskt minne.

Men nu har jag ingen båt. Och jag har inga näckrosor. Inget vackert att fästa mitt fokus på. Istället kontakter som jag krampaktigt håller kvar vid som spottar mig i ansiktet och karvar upp marken jag står på ännu mer. Ni karvar upp mina vävnader, och jag ler tillbaka. Det äcklar mig.

Tiger Lou - Take Me To The Water