Ok, om jag skall vara riktigt ärlig så tycker jag att det är dödligt jobbigt med förändringar. Eller nej, så här är det;
Jag kommer inte ifrån något. Och jag kommer inte ifatt något heller för den delen. Det är så jag känner just nu. Just nu i denna minut alltså. De facto att jag för tillfället har en lägenhet jag trivs med och ett bra jobb underlättar givetvis. Två steg åt rätt riktning. Kanske? Men jag behöver mer stimulans än så.
Jag är ensam. För...åh, jag vet inte vilken gång i ordningen. Och ibland när jag är bland folk så känner jag att jag absolut inte kan vara mig själv. Men när jag är själv så är jag ju själv. Är det ett pris man bör få betala om man verkligen behöver blotta sig själv, helt ärligt. Jag har inte gråtit sedan jag kom upp hit till Stockholm, men ikväll kom det över mig som så många andra gånger.
Jag har många kompisar här uppe. Gamla och nyvunna. Trivs väldigt bra med många. Men det finns väl liksom olika slags ensamheter. Jag blir bara mest trött på skiten.
2 comments:
Men jag instämmer komplett!
Babe,
Jag känner igen mig så väl i det du skriver. För några år sedan gick jag med precis de tankarna. (Läste i gamla dagböcker för några dagar sedan och ja, det är precis samma text liksom) Ensam var man än är. Även om man är "tillsammans". Men, när jag var i de tnkarna, längtade jag bort från folk -inte efter att bli en del av gemenkapen.. konstigt va? Jag har aldrig riktigt trott på att "om någon bara ser mig fullständigt så försvinner ensamheten" liksom. Jag tror nog fortfarande på att man är ensam i sig själv.. och för mig har det blivit som en slags sanning. På ett bra sätt alltså. Vad tror du? Vill du vara själv eller vill du bli "sedd" (om du förstår vad jag menar)? För jag ser dig Maria. Bara så att du vet.
/janna
http://www.tuesdays.blogg.se
Post a Comment