Tre

Tredje veckan; so far so good. Hyfsat i alla fall. Jag mår skit lite då och då men det hade jag inte räknat med att undkomma. I tisdags var det företagsmiddag 19:30 på Ulla Winbladh. Tio svenskar från mitt kontor vid Globen och lika många australiensare som flugit in från huvudkontoret i Perth. Det är rätt trevligt med dem på kontoret även om det blir lite trångt.

Jag lyckades välja en svart klänning på morgonen innan jobbet som är jäkligt urringad. På med en scarf bara så märks ju inte det. Tji fick jag, var tredje minut ungefär satt jag och rättade obekvämt till klänning och BH. Det är ta mig fan inte värt det. Hur som helst så gick Phil och jag till Vampire Lounge, stället där vi sitter varje tisdag annars också, och tog några öl innan middagen.

Vi kom något försent, och då bristen på kvinnor på vårt jobb är oerhört uppenbar så fick jag sätta mig vid ett gäng australiensar samt min chef osv. Jag höll god min, var trevlig, social och professionell. Champagne, Toast Skagen och öl. Rökpaus. Jag smög ensam ut och stod där i kylan på Djurgården och svor över mitt klädval.

Förresten; vad är grejen med Ulla Winbladhs garderobiär?

Jag kom in, beställde well done Tournedos och smakade av vin. Det var faktiskt skittrevligt, men det var även då som man känner att man kanske borde ta ett glas vatten, eller två. Maten var fruktansvärt god, förutom att jag petade undan något som låg på köttet som såg jävligt suspekt ut samtidigt som någon nämnde gåslever. Efter maten var de flesta runda under fötterna. Det är då folk som inte röker röker trots att de springer från kontoret på lunchen och tränar flera dagar i veckan. Det är då man kan få lite mer intern inblick i företaget. Vem ogillar vem, vem är bra att håla sig på god fot med osv. Det är väldigt intressant! Sprit är människans bästa vän.

Nu till kvällens avrundning. Efter Crème Brûlé, då kaffe och likör åkte fram, så var västkusten på tal.

"Jag kan sjunga en visa på dialekt! Skall jag göra det?"

Sade jag det där? Nej...jo, jag gjorde det. Varför är jag jämt så jävla dum mot mig själv! Hur som helst, jag ställer mig upp på Ulla Winbladh och sjunger två snapsvisor på en dialekt som kallas för morpekanska. Varför håller man inte käft ibland? Jag håller aldrig käft. Aldrig. Fast det är inte så farligt. Jag var inte så fruktansvärt full, och jag tycker egentligen om att underhålla folk och bjuda på mig själv. Och folk skrattade och var glada så varför inte. Men jag känner mig som Bridget Jones på jobbet ibland.

Taxi på företagets bekostnad hem, perfekt. Två dagar senare drack vi champagne på jobbet p.g.a. ett nytt påskrivet kontrakt. Jag önskar att jag hade kunnat applicera de där privilegierna på vårdanställda.

Igår dansade vi som tokar på Esque. Det var kul. Jag var precis lagom full. Och låg. Nu skall jag duscha.