Dålig dag, söndag

Vitabergsparken.
Kanske en plats där jag kan låta allt komma ifatt mig. Just nu känns det som att jag går utan mål och sikte. Surrealism gör sig påmind var dag. Jag vet inte var jag är, vem som är med mig eller vem jag själv är.

I ett anteckningsblock från förra året som jag inte öppnat på ett bra tag. Såg andra saker jag har skrivit. Om insomnia, om Någon och vad jag kände då. "Oj...vad jag saknar dig...Vad gör du nu? Har du någon att älska? Är du lika fin utan mig? Klart du är."

Jag önskar att saker vore annorlunda nu. Jag känner ingen trygghet i mig själv. Känner mig inte bekväm med mig själv heller och känslan av att vara världens största OCH minsta nolla är så jävla påtaglig. Varför gör jag såhär mot mig själv? Det är jävligt orättvist och jag behöver rättvisa för att orka resa mig upp igen. Tänk om vi hade spelat efter helt andra regler. Då hade jag kanske inte känt att jag alltid drar det kortaste strået. Men jag måste ändå le. Som att le mot sin värsta fiende efter en rejäl och blodig uppgörelse. Känner mig sargad och illa däran.

Snart kommer Phil och kanske kan han få mig att ändra inställning, om bara för en liten stund. Fast jag har aldrig gillat det där, att prata med vänner om allt det här. Man blir den svaga och utsatta. Den hopplösa. Kanske pratar jag inte alls.

Solen värmer min hud så himla skönt. Jag önskar att något hade kunnat värma mig inombords på samma sätt. Men jag kan bara ligga och titta på alla andra. Hur han ligger här i solen och tar i hennes hår. När inte vinden gör det. Jag ligger och tuggar sönder min underläpp istället.

Gräset lever. Syrénen blommar som allt annat. Det är ju verkligen jättevackert, jag hade gärna bara funnit mig själv i allt det vackra.

Han leker med ett grässtrå över hennes hud. Det är fint det med. Jag tänder en cigarett.