Sömntag

Ibland känns det som att det blir värre kväll för kväll, vi är inte på väg mot vår och nätterna blir kallare. Vadfan, jag är ju van vid att vara ensam men ensamheten känns tyngre. Nästan som att ensamhet är mer och mer svårhanterlig ju äldre man blir och personligen så räknar jag var dag som går.

Det har varit en urusel söndag. Både fredag och lördag var hyfsat lugna, med hemmakväll i fredags och födelsedagsfest kombinerat med utgång igår. Efter en födelsedagsfest mötte jag Jasmin och Phil på Hotellet runt midnatt och sedan gick vi till Solidaritet. En öl på Hotellet och tre-fyra glas vatten på Solidaritet och det kändes riktigt bra. Jag kände inte för att dricka särskilt mycket alls. Idag sov jag till 13:00 tror jag, fast det kan lika gärna ha varit 14:00-15:00. Jag kommer inte ihåg.

Det enda jag har gjort idag är att ha ätit spaghetti med ketchup, spelat lite gitarr och tagit en öl med tillhörande cigarett på balkongen medan jag tittade på snön. Ja, jag har stått och tittat ut på snön från våra fönster här också. En sådan passiv dag utan dess like och jag mår riktigt dåligt. Ensamheten blir så dekadent när man inte gör något med sina dagar, ensam eller ej. Den ende jag pratat med idag är min far som ringde mest för att kolla läget. Inga sms, ingenting. Det är väl sådana här dagar man behöver någon form av kontakt med omvärlden men inte orkar ta tag i det själv. Det är synd.

Det är kanske en dag som denna som en lägenhets alla hörn och vinklar inte är tillräckliga, en dag då man skulle kunna testa varenda kvadratmeter till att stå eller sitta på, och känna om det känns bättre just där. Om det inte vore för att det känns lite psykvarning på det och riktigt så illa är det inte.

Det bara känns så jävla ovärt att sitta här timme ut och timme in alldeles ensam. Varför skall jag göra det?