Tåget börjar rulla och jag sitter med min lånade lilla Acer Aspire One och önskar att jag vore en lite pyssling för det här var ingen lätthanterlig dator om man är en normalväxt människa. Jag är på väg ned mot Falkenberg för att hälsa på nära och kära. På lördag är det lokalspelning i Falkenberg där vi kommer att få se Vains of Jenna, Union Square, The Walk och sist men inte minst blir det ett kärt återseende av By Night.
Min kära vapendragare Paulina och jag såg Vains of Jenna redan igår på Debaser Slussen och det var inte annat än att man blev lite stolt över sina lokalförmågor. Jag räknar mig som en musikkonnässörska och som musikkonnässörska tycker jag ändå att vi har ett bra musikregister i lilla Falkenberg.
Kära Falkenberg. Avskydda Falkenberg.
Nostalgin flödade hela kvällen igår på Debaser, falkenbergsskaran var väl representerad men det kan vara annat än trevligt också.
Har Ni någonsin haft den där känslan av att vara en outsider? Känslan av att duga men ändå inte räcka till hela vägen. Det satt ett gäng falkenbergare inne vid lilla baren, Paulina och jag satt för oss själva i stora lokalen. Vi känner alla igen varandra som falkenbergare men vissa hälsar man inte ens på. Visst, det är ju så. Alla kan inte hänga med alla varken då eller nu och visst vill man bli besparad en massa falska hälsningar och kallprat men utesluter det att visa lite mognad och ha en trevlig afton då man faktiskt är på ett ställe i samma syfte - att stötta och njuta av några polare som står på scen.
Jag har skrivit om det förut, i grund och botten så beror det mycket på att en enstaka person bestämt sig för att inte godta vissa personer. Hon började bråka med mig för flera år sedan och sedan dess så går vi inte ihop, till början av ingen anledning alls. När jag lärde känna Paulina så förstod vi båda att den där bruden behandlade oss ungefär likadant. Och p.g.a. detta får gemensamma vänner och bekanta välja mellan oss. Mycket löjligt, men så satt jag där igår med kära Paulina vid min sida och förstod än en gång varför det blir så. Paulina och jag är två helsköna brudar, vi har humor och vi är förståndiga, vi är sociala och vi båda har, om vi vill, utseende som modeller. Vi är tokgrymma när vi spatserar fram i våra stilettklackar men vi är fan så mycket mer ödmjuka än personer som hon. Touché motherfucker.
Vi hade iaf en jättetrevlig kväll och vi fick åtminstone växla några ord och kramar med de vi känner i bandet. Tråkigt nog inte så mycket mer än så då de var stressade men sådana smällar får man ta. Så jättetight har jag ändå aldrig varit med någon av dem. Det var mest trevligt att spana lite kött med Paulina och sitta och tjöta.
Sjukt, i Katrineholm steg en kvinna på som jag kände igen, och nu vet jag. Hon var assistent, eller präst(?) när jag ick i konfirmationsgrupp. Sverige är litet. Häromveckan satt jag och gömde mig bakom min skärm på jobbet då en man kom in på kontoret som var skrämmande lik min gamle klassföreståndare i åttan och nian. Nu var det inte han men jag var 100% säker på det en bra stund innan jag frågade J som han var på möte med vad hans namn var. Lite skillnad på Hamid och Stefano kanske?
Nu får tiden ticka på tycker jag. 1,5h kvar och jag är rätt mör. Den senaste tiden har bloggningen lyst med sin frånvaro. Hade jag haft många fler läsare så hade jag känt mer press men samtidigt vill jag skriva för de få som kommer åter. Det har varit mycket, både med jobb och privat. Vi har genomgått ytterliare en flytt och bor nu i Fredhäll på Kungsholmen. Det hela gick mycket lätt dock, jag lade ut en förfrågan på facebook och vips så hade fyra starka karlar anmält sig som voluntärer. Paulina och jag lastade skiten själva i Farsta Strand, körde till Kristineberg där de stod och väntade. Vi fick in alla grejer på tjugo minuter! Klippor till killar man lärt känna i Stockholm alltså.
Jag har ägnat mer tid åt min gitarr för nu jävlar skall det hända grejer har jag bestämt. Och det känns jättebra! Men jag vill skriva också. Det finns så sjukt mycket grejer jag vill göra just nu och jag känner STORT hopp för 2009. Jag är fortfarande deprimerad och jag mår väldigt ofta oerhört dåligt, men så här har jag nog aldrig känt.
Mycket händer, jag hinner inte förstå riktigt ena saken som händer innan en andra sak sker och så där håller det på. Jag har just nu en kompis nere på västkusten som är inlagd då hon mår sjukt dåligt. Otroheten hon utsattes för av sin dåvarande pojkvän häromveckan tog knäcken av henne. Jag har stöttat henne så mycket jag kunnat, så mycket man kan på distans. Hon kommer att klara det och så, men sorgligt är det. En annan kompis har brutit med sin pojkvän. Skittråkigt. Det blir lite system overload ett tag och egentligen behöver jag det inte just nu, jag är söndertrasad av stress och sömnbrist som inte bara är något som kommit till den senaste veckan utan byggts upp under en mycket längre tid än så. Jag har dock för första gången förstått att det är något jag måste göra något åt. Men allt kommer att ordna sig.
Snart en timma kvar. Kom för sent till jobbet imorse då jag försov mig. Får ingen vettig sömn på nätterna. På jobbet har det varit fullt upp hela dagen, och jag tog ingen rast på eget initiativ då jag var sen imorse. Det var först framåt eftermiddagen som jag kände att jag är helt slut. Brådskande samtal från Sydney, UK och annat att styra upp har dock fått mig att känna mig oerhört produktiv och effektiv idag. Sedan åkte jag direkt till centralen med min resväska från jobbet för att ta det här tåget 18:10. Fick en sittplats baklänges och för någon timma sedan eller två så kände jag ett enormt illamående. Tog paus i skrivandet för att sluta ögonen och sova bort illamåendet och det funkade ganska bra. Skall bli riktigt skönt att se mor på perrongen, och sedan katten där hemma i villan. Och lite mat i magen. Och nätverk så att jag kan lägga upp detta.
Skall försöka göra något riktigt bra av de här fyra lediga dagarna.
No comments:
Post a Comment