Epilog Stockholm

Jahaja, och här hamnar då allt jag känner att jag glömt i de tidigare delarna, möjligtvis en och annan tanke kring saker och ting också.

Börjar med att tacka alla jag mötte på min väg under stockholmsresan, allra mest min värd som visade mig runt, lät mig slippa bekymmer om boende och dylikt, gjorde honungsvatten åt stackars lilla mig samt skänkte en och annan puss - jag saknar det nästan lite redan. Att min husvärd lagade underbart god mat gjorde heller inte saken värre. Husvärds nära och kära hjälpte även till att göra min vistelse trevlig, det är skönt att träffa nya människor som är tillmötesgående och öppna.
Ett kärt återseende av mina västkustflickor Malin och Karin uppskattades också, jag är väldigt mån om att ha koll på hur de har det i sitt Stockholm, att folket och miljön och varje vardag de möter behandlar dem väl. Att träffa Emma en snabbis för att traska runt lite från söder till city till söder igen, röka och snacka lite allmänt trams var också välkommet i min lilla resplan. Särskilt då hon flyttar tillbaka till Norge ganska snart.

Att känna sig trygg i Sthlm är en viktig del för att jag ens skall kunna lyckas stå ut med den där staden. Någon som hjälpte till väldigt mkt med detta var min kära Paulina. Det har jag inte riktigt kommit på förrän efteråt, men hon fanns i stort sett med mig under hela resans gång och jag visste egentligen hela tiden att hon var en trygg back up ifall något skulle gå snett och jag behövde något/någon att falla tillbaka på. Än en gång slår det mig att det är tjejen som verkligen känner mig mer än vad jag tror, och som även är mig väldigt lik. En något avlägsen god vän som jag verkligen vill se mer av, och behålla.

Något jag lärt mig förstå är att jag avskyr inte Sthlm. Jag tror att man som individ behöver hitta sitt tillhåll, ett ställe där man trivs med mindre ställen t.ex. i form av affärer, fik, pubar, parker, träd och människor för att få lite distans till staden som helhet. Jag gillar inte city, då behöver jag inte befinna mig inne i city heller. Och kanske bör jag låta de som hänger där göra det utan att spotta och fräsa kvalmiga ångestförklaringar över dem och deras place. Fast nej, det tänker jag inte sluta upp med när jag tänker närmre kring frågan. Något jag däremot inte förstår är vad det är i kärnan av Sthlm som får mig att verkligen må sådär dåligt. Det är bara betong, fasader, struktur och människor. Man kan ta på allt där, förutom min ångest. Någon som vet? Någon som har det svart på vitt?

Fundering nummer två handlar om storstadsmänniskors högljudda existens. Hallå, vad är det för fel på er? Jag kunde förstå att man får höja rösten på många offentliga platser i en storstad, men vad är det som gör att man inte kan sänka sin röst när det faktiskt inte behövs X decibel för att göra sig förstådd i sitt sällskap (eller mobilsamtal med handsfree, classic). Tappar man förmågan till att anpassa sig i olika sammanhang så fort man andas storstadsluft i mer än en månad? "Hörs jag inte, finns jag inte"? Jag vet inte, jag kanske är extremt känslig som person, men jag har faktiskt gått och funderat på det.

Med dessa frågor on my mind går jag ut och röker och förbereder mig för jobb 15:00-21:00, jag orkar inte skriva mer.

Er Maria