Innan jag packade min väska och gick över stock och sten till Slussen spenderades en hel del tid i sängen, vilket förmodligen var lika bra då molnen låg tätt på himlen efter två helsoliga dagar. David följde mig, och vi tog farväl och tackade för en trevlig helg med öl, samtal, mys och god mat.
"Portkoden är ****, bara att komma upp", läste jag på min mobil, sittandes på Skånegatan en dag senare. En aning lättad, faktiskt. Dagen innan mötte jag upp min kompis Karin på Slussens t-banestation och vi hjälptes åt med hennes massiva packning som hon hade med sig hemifrån västkusten och skulle få med ut till Djursholm där hon nu bor och jobbar sedan ett år tillbaka ungefär. Skratt, flims och flams utbyttes till två något mer seriösa flickor när pappan i hennes värdfamilj kom och hämtade oss vid någon vårdcentral. Ångerfull över byxvalet tidigare på dagen försökte jag röra mig så graciöst som möjligt in och ut ur bilen för att inte göra hålen ännu större. Mina Miss Sixty-jeans från sjuan visar nämligen nästan mer än vad de skyler, oh shame on me. Föga imponerad av det liv en svensson-djursholmare tydligen lever, lämnade jag stället med Karin för att ta oss in till stan för att äta något tillsammans, vilket jag kom att ångra djupt något senare.
Stockholm city, en återkommande källa till djup ångest, bemötte mig med ett större hånflin än Svante Thuresson och alla andra äckliga pensionärer någonsin skulle kunna ge tillsammans. Vi gick och tittade efter ställen att äta på, och det visade sig att även Stockholms fucking innercity är totalt dött och nedpissat en söndagskväll. Regnet pissade på mig och min igenkänneliga ångest, och jag beställde i all hast en tacotallrik på botten av Kungshallen vid Hötorget. Medan jag befann mig på botten av mitt tålamod till att tolerera mig själv att må på ett visst sätt. Aldrig flytt till Stockholm, tänkte jag, åt upp min äckliga mat, och ignorerade min huvudvärk som inte vart bättre av en jävla pundare som satt och skrattade konstant, nonstop tills en väktare slängde ut henne. Jag hade nog också behövt vara hög som ett höghus för att palla city, tänkte jag sedan, lyfte på mitt arsle och spatserade hemåt med Karin.
Äntligen tillbaka på söder, tänkte jag, tog en cigg och pustade ut en aning där jag drog på min resväska, ännu en gång. När vi kom hem från city kvällen innan somnade vi efter en stund, och dagen därpå tog jag Roslagsbanan in till t-banan för att sedan äntra Stureplan. Väl där letade jag upp caféet som Karin och hennes barnflickekompisar satt på, lämnade min nyckel och drack en dubbel espresso. Tjötade lite omotiverat skit med bejbsen, tog sedan hjälp av Fanny i t-banan och begav mig till söder. Kände mig underlättad då jag satt på Skånegatan med kranvatten och cigg och fick sms:et, även om jag självfallet kom ihåg portkoden. Att jag däremot hittade tillbaka förvånade mig. Jag kom iaf till lägenheten till slut, och efter lite slappande så begav sig David och jag till en ölhak på söder för att bevittna en oerhört fascinerande och lärorik match, Hammarby-Djurgården, tillsammans med öl, hamburgertallrik och några fler fotbollsfantaster.
En öl på Pet Sounds Bar lockade oss båda på vägen hem. Trevligt ställe, det lilla jag hann se. Följande dagar var min värd vänlig nog att låta mig stanna i hans näste trots att han jobbade både natt och dag. Förutom att vi åt mat tillsammans och umgicks när han kom hem, så passade jag på att leka lite snäll genom att bl.a. städa lyan lite och fylla på ölförrådet som vi druckit upp (som vi iofs drack upp tillsammans rätt snabbt igen). På torsdagen var det dock Davids tur att pyssla om mig lite igen då jag på morgonen insjuknade i en sällsynt exotisk farsot (typ förkylning kanske). Även om jag kämpade på dagen, medan han jobbade, med att gå i affärer och promenera så blev han illa tvungen att göra mig lite honungsvatten på kvällen då jag låg som en grönröd röra i hans säng och överproducerade snor och halsont. "Smittar du mig så får du stryk."
Fortsättning följer...
Stockholm city, en återkommande källa till djup ångest, bemötte mig med ett större hånflin än Svante Thuresson och alla andra äckliga pensionärer någonsin skulle kunna ge tillsammans. Vi gick och tittade efter ställen att äta på, och det visade sig att även Stockholms fucking innercity är totalt dött och nedpissat en söndagskväll. Regnet pissade på mig och min igenkänneliga ångest, och jag beställde i all hast en tacotallrik på botten av Kungshallen vid Hötorget. Medan jag befann mig på botten av mitt tålamod till att tolerera mig själv att må på ett visst sätt. Aldrig flytt till Stockholm, tänkte jag, åt upp min äckliga mat, och ignorerade min huvudvärk som inte vart bättre av en jävla pundare som satt och skrattade konstant, nonstop tills en väktare slängde ut henne. Jag hade nog också behövt vara hög som ett höghus för att palla city, tänkte jag sedan, lyfte på mitt arsle och spatserade hemåt med Karin.
Äntligen tillbaka på söder, tänkte jag, tog en cigg och pustade ut en aning där jag drog på min resväska, ännu en gång. När vi kom hem från city kvällen innan somnade vi efter en stund, och dagen därpå tog jag Roslagsbanan in till t-banan för att sedan äntra Stureplan. Väl där letade jag upp caféet som Karin och hennes barnflickekompisar satt på, lämnade min nyckel och drack en dubbel espresso. Tjötade lite omotiverat skit med bejbsen, tog sedan hjälp av Fanny i t-banan och begav mig till söder. Kände mig underlättad då jag satt på Skånegatan med kranvatten och cigg och fick sms:et, även om jag självfallet kom ihåg portkoden. Att jag däremot hittade tillbaka förvånade mig. Jag kom iaf till lägenheten till slut, och efter lite slappande så begav sig David och jag till en ölhak på söder för att bevittna en oerhört fascinerande och lärorik match, Hammarby-Djurgården, tillsammans med öl, hamburgertallrik och några fler fotbollsfantaster.
En öl på Pet Sounds Bar lockade oss båda på vägen hem. Trevligt ställe, det lilla jag hann se. Följande dagar var min värd vänlig nog att låta mig stanna i hans näste trots att han jobbade både natt och dag. Förutom att vi åt mat tillsammans och umgicks när han kom hem, så passade jag på att leka lite snäll genom att bl.a. städa lyan lite och fylla på ölförrådet som vi druckit upp (som vi iofs drack upp tillsammans rätt snabbt igen). På torsdagen var det dock Davids tur att pyssla om mig lite igen då jag på morgonen insjuknade i en sällsynt exotisk farsot (typ förkylning kanske). Även om jag kämpade på dagen, medan han jobbade, med att gå i affärer och promenera så blev han illa tvungen att göra mig lite honungsvatten på kvällen då jag låg som en grönröd röra i hans säng och överproducerade snor och halsont. "Smittar du mig så får du stryk."
Fortsättning följer...
No comments:
Post a Comment