Is it wicked to care?

Jag önskar så innerligt att jag hade kunnat få känna något annat. Skulle precis gå och lägga mig när jag fick ett akut behov av det här. Jag vet inte vars jag skall göra av mina tankar. Tårarna strilar fritt från tårkanalerna men tankarna och känslorna är hundratusentals fångar i en och samma cell. Frågorna ungefär dubbelt så många.

Kan detta över huvud taget leda till något gott?

Jag tänker fortfarande mycket på Honom. Och jag förstår fortfarande inte vad som hände. Det kändes verkligen hur bra som helst och äntligen hade jag någon att tänka på. När jag har det, så släpper jag i regel fokus kring alla skitfrågor som gnager och sliter på min hjärna. Jag saknade Honom, jag längtade efter Honom. Han gjorde mig blyg och nervös, som få gjort innan på samma sätt. Han är en underbart fascinerande och intressant människa. Han fick mig att känna värme och trygghet. Efter all jävla skit. Så kände jag mig hemma i något. Även om det var något sporadiskt, så såg jag fram emot vad det hade kunnat bli. Så slutar Han höra av sig. Jag vet att jobb tar upp mycket tid. Hade tålamod, skrev något sms för att kolla läget någon gång eller två för att knappt få någon respons. Hade fortfarande överseende men däremot rejält förvirrad i skallen.

Jag tänkte att det var så totalt värt det. Om han hade sagt att han hade fyra tuffa veckor framför sig rent jobbmässigt så hade jag backat och väntat, för jag trodde att vi hade något som skulle kunna bli värt. Tydligen missuppfattade jag hela läget. Två veckor efter, utan någon vidare kontakt, så fick jag klämt ur Honom att det finns en annan.

Och så nu ännu en kille att drunkna i tårar för. P skickade sms till mig innan och skrev bl.a. att Han var på samma spelning med en tjej som P. Och så börjar man tänka. Som att det inte räckte med att dagen i övrigt varit fylld med ångest och en konstig känsla som tyngt mina axlar. Jag vill verkligen inte vara med mer. Jag vill typ lägga mig ned och dö tills något som är värt dyker upp. Pausa livet lite och dricka drinkar i mitt undermedvetna.

Det bara är så att det är viktigt för mig att ha någon. Jag vill verkligen ha någon att kunna tänka på och le. Jag vill inte längre attackeras av tankar kring personer som får mig att gråta hela nätterna, vad har jag gjort för att förtjäna det? Och att av dessa personer få höra tröstord som “du förtjänar det bästa” känns inte ett skit. Det känns inte ett JÄVLA SKIT, för de har precis bevisat motsatsen. Gång på gång.

Skrev det där natten till idag. Innan jag somnade tänkte jag att jag skulle strunta i att lägga upp det. Tänkte att det kanske räckte med att jag skrivit av mig lite, men så idag när jag vaknade så bestämde jag mig för att ändå publicera. Även om jag skäms eller känner mig patetisk över mitt kvidande, så var texten ämnad för att hamna här på min blog och då blir det så också.

Ikväll åker jag tillbaka till Fjollträsk. Det känns konstigt, för just nu är Stockholm lite ångest för mig. Är rädd för att gå ut och se saker jag inte vill se. Men jag måste komma över. Here we go again.