Unemployed fuck

Kommer Du ihåg när vi rökte vass på stranden? Det var sensommar, kanske till och med övergången till höst. Vid Kattegatts högresta kropp gjorde vi avtryck i sanden tillsammans, satte oss ned med havsgräset som skydd. Mest för att ingen skulle se våra unga fingrar låta tändaren möta vasstråna. För vi var unga, och vassen blev snart till tjära, nikotin och tobak. Kommer vi någonsin att göra avtryck tillsammans i samma sand igen?

Man ser det som en frihet. Att omges av neonskyltar, trafikljus, uteservering efter uteservering och glatt folk överallt. Världsvant folk med planer och drömmar. Intressant folk. Men en kvinna står i Götgatsbacken med en hatt långt neddragen på hjässan och den grå rocken knäppt hela vägen. Trots att det är sommar. “Skulle Du möjligtvis kunna skänka några kronor så att jag kan bo någonstans i natt?” Man vill, men för tillfället känns en tjuga som ett betydelsefullt hål i budgeten. Hon blickar ned och går vidare när man försöker prata. Kommer en tår kommer flera, höger fot framför den vänstra. Det ordnar sig.

Vem kan Du lita på? De säger ingen.

Kommer Du ihåg när vi satt i soffan på Borgars väg 4? Alla var fulla. Du drack från hundens vattenskål. Hon trodde att hon var gravid. Du sade att det var ok att röka i vardagsrummet. M tände cigarett efter cigarett åt henne. Hon var aldrig gravid. Så vitt Du vet så tänder M fortfarande cigaretter åt folk. För att det är “kul”.

Man går på kullerstensbeströdda gator. Hjärtat bultar och man börjar småspringa för man vill vara framme nu. Framme där man på något vis känner sig hemma och trygg. Götgatan, Folkungagatan, Kocksgatan, Åsögatan, Bondegatan och Skånegatan. Ibland går man vilse och får försöka igen för fram skall man till varje pris. Det känns som att man annars går itu. Plötsligt när man börjar springa försvinner fasader som gränsar till kanske den första kullerstenen som lades. Till slut finns inga väggar kvar. Inga hus eller fönster att kika in i. Till slut stannar man upp där i det tomma rutmönstret och tittar sig omkring. Man jagar famnar som flytt, tittar upp mot himlen, sätter händerna mot huvudet, gräver med fingrarna i håret och faller ihop på marken som en pöl av meningslöshet.
Du vandrar på fel gator, baby. Vänd om. Inte bara för Din egen skull utan även för Deras.

Minns Du sensommarkvällen utanför Falkenberg? Vi hade supit oss aspackade i Skogstorp, de andra tog cyklarna till Olofsbo vid stranden men Du och E gick. Du tyckte att ni skulle korsa hagen; ni korsade hagen. Himlen var stjärnklar och hästarna kom springande med månsken i sina pälsar. Du stod kvar medan E tog till flykt. En sekund, två sekunder…E hamnade nästan i bäcken och Du fick dra upp henne. Ni lade er ned på cykelvägen och andades ut. Skrattade. Du tände en cigarett, och när ni låg på rygg med blickfånget på alla stjärnor som var era sade ni att ni aldrig skulle glömma. Känslan av krav- och tidlöshet. Allt snurrade på ett näst intill orgasmiskt sätt. Ni var nära men Du kom aldrig.

Och man vandrar på kullerstensgator igen, fast nu i trånga gränder. Allt är svart och sotigt, och skorstenarna högt där uppe spottar ifrån sig sorg. Lite varstans möter man blickar och flin man helst undviker. Själar man en gång rörde vid. Lät sitt finger bilda mönster på hud man ville skulle vara kvar för alltid, eller i alla fall en månad till. Och kanske därefter månad efter månad. Man hör industriellt ljud, skymtar ett stearinljus i en port med en kvinna avbildad i den vittrande stenen. I fönster som vetter ut mot de smala gatorna bildar fotogenlamporna siluetter av herrarnas slanka kroppar som lutar sig ut för att finna sina horor.

Man blir till slut ett med stenfasaden och bevittnar allt horeri. Det är F-skattsedel som gäller.