Nintendostamp

Och dagarna passerar som vanligt revy.
Revy...något som plötsligt fick mig att tänka på annat, men anyhow:

I lördags sov jag länge efter den jobbiga natten dessförinnan. Jag gick upp och var trött och rastlös. Lite halvt tagen och dränerad på mina känslor som en upp och ned-hängande gris före slakt. Jag började göra mig i ordning strax efter 15:00 då vi sagt att vi skulle hitta på något den här dagen. Satt framför datorskärmen och sminkade mig, bytte kläder hitan och ditan och försökte hålla mig à jour med kvällens händelser. Det tycktes inte gå enligt planerna, men vid 22:20 mötte jag upp Jenny på Medborgarplatsen. Vi gick mot Carmen men hamnade på andra sidan gatan p.g.a. mycket folk. Underbara Bar var ju också ett mysko jävla ställe. Varken Jenny eller jag kunde få något grepp om vad det var för stereotyp människa som hänger där. Åldern verkade ofattbart blandad, men nog skymtade man en hel del backslicks och barnsliga människor.

Vi drack enbart en öl, sällskapet vart utökat av två herrar varav en är Jennys nya flört, och gick sedan till Carmen. För att gå ut direkt igen. Det var fortfarande för mycket folk för att kunna ha det soft och trevligt med tillhörande sittplats. Vi gick sedan mot Kvarnen, men bestämde oss för att skippa det stället, gick och ställde oss en meter från Snaps kö för att konstatera att dit ville vi inte heller gå.

Vi hamnade på Clarion istället. Ingen kö, inget inträde och hyfsat avslappnat. Det blev en shot som jag från början vart väldigt skeptisk mot, någon drink och en hel del öl. Mårten vars lägenhet på Kungsholmen jag lånade i början av året skyndade förbi och vi hälsade, och en stund efter det fick vi syn på Jocke och Alex som bor i Paulinas lilla filmkollektiv. Jag tror att de var lika förvånade över att hitta oss där som vi var över att se dem. Dessvärre hann vi inte avsluta aftonen med stil, vi hade otur med vaktisar även den här kvällen. En i vårt sällskap hade råkat kolla ned för några sekunder då en fet, skallig och rödklar vakt fick för sig att slänga ut honom för att han satt och sov. Vi försökte vänligt få oss skonade, ingen av oss var direkt aspackad och fann liksom inga belägg för att bli utkastade. Men han hade bestämt sig, den bastarden. Vi försökte få hans namn och ta kort på honom för att vidta åtgärder men det gick givetvis inte. Ynkryggar.

Jag tog ensam t-banan till slussen och missade precis en nattbuss. Klockan var 02:50 och nästa buss gick om en timme. Jag frös och var ensam. Var dum och fick för mig att skicka olämpliga sms, men jag antar att det var p.g.a. att jag saknade hans värme och inte kände för att sitta ensam ute i kylan i en timme. Men så fick det bli. Kruxet med mig är att jag blir så jävla lätt nedkyld i hela kroppen och det tar lång tid innan jag tinar. Så jag vet alltid vad jag har att vänta. Satt och skakade i bussen hem och skyndade till sängen.

Dagen efter fick jag reda på det jag inte ville men verkligen i alla fall behövde få veta, och jag tog till mitt gamla knep. Ge mig ut. Jag gick över den lilla bron till Fisksätraholmen, gick längs vattnet runt ön och valde en klippa mot solen precis vid vattnet. Jag satte mig ned, tittade på vågorna som skvalpade en meter från mig och lyssnade på min mp3-spelare medan jag reflekterade. Lugnade ned mig. Analyserade. Tänkte på honom, såklart. Att han fortfarande är en fruktansvärt fin och fascinerande människa, att jag inte kan känna agg mot de jag verkligen bryr mig om och gillar. Att jag inte kan känna vrede över någon som inte gjort något fel mot mig trots att det hade känts lättare. Nej...de människor jag tar till mitt hjärta och kommer nära och tycker mycket om kommer jag alltid att vilja värna om, beskydda och till och med älska. Men dessvärre också fälla tårar över. Vilket är ytterst plågsamt.

När min mor frågade hur jag mådde när vi skrev på skype på kvällen så kändes det bara bra att berätta för henne. Att jag var ok men ledsen, och förklarade varför och vem.

Mor: Du träffar fel killar.
Jag: Jaha...men vad för killar skall jag träffa då?
Mor: Sådana som vill ha dig.

Den kvinnan vet verkligen hur man stöttar i känsliga situationer. Fast jag skrattade mest åt det.

Jag är fortfarande ledsen och förvirrad. Men jag träffade Jenny idag efter den här kursens första föreläsning, och det kändes bra. Vi åt kvällsmat på Taco Bar tillsammans och pratade om både det ena och det andra. Imorgon är det ytterligare en föreläsning, jag borde styra upp lite kurslitteratur och till kvällen hoppas jag få med mig Paulina och Jenny till Stampen. Där skall de här herrarna från Göteborg spela, och med sig har de en vän till mig. Björn, som jag kanske inte träffat på ett år. Det skulle vara himla trevligt, och så någon öl på det. Perfekt ju.